Utmaningar/Uppdrag

På alla hjärtans dag i år så skickade jag ett sms till en killkompis, som varit min partner in crime under hela min singelperiod, vi har alltid hängt när alla andra är upptagna med sina pargrejer, jag undrade hur han mådde och vad han skulle göra på kvällen och han svarar...

- "Hej babe, jag mår toppen. Hur mår du?"...mitt svar blev...

- "Jag mår bra, blir bara lite deppig av allt gulligull på alla hjärtans dag, vad gör du ikväll?" och då får jag till min förfasan svaret...

- "Ja då kommer det inte bli mindre deprimerande när jag säger att jag ska gå på en date ikväll....:)"

Jag kan meddela att då kände jag bara, jäkla svikare...han sviker singelklubben!!!....I HELVETE...jag tänker fan inte sitta själv i den här jävla båten! Ja, det tänkte jag i ca 30 sekunder och sen blev jag väldigt glad för hans skull när det visar sig vara så att det faktiskt är känslor med i leken...måste jag tillägga ;) Det här var då jag bestämde mig för att nu är det dags...
När man blivit för bekväm så blir det en stor tröskel att ta sig över...mina vänner som alla under olika perioder varit singla en längre tid har alla nu fått barn och/eller skaffat sig flickvänner/pojkvänner. Nära vänner som jag bara alltid umgåtts med hela tiden, har nu familj och har inte lika mycket tid att ses och spontaniteten ska ju inte ens tala om...den är ju obefintlig! Då blir ju chansen att träffa en kille lika med 0.  Jag som knappt går ut på krogen längre och festerna man går på finns oftast inga karlar som man inte känner till sen tidigare. Min teori har länge varit att kärleken kommer att komma till mig...men efter 3 år så inser jag att om jag inte aktivt söker någon kommer inte denna heller att komma till mig....jag har helt enkelt slutat tro att kärleken kommer att knacka på min dörr....:)

Jag är inte desperat, utan jag har bara bestämt mig. Jag vet vad jag vill ha!
Jag har helt enkelt bara bestämt mig för att jag ska börja dejta och jag ska ge mig ut och hitta mig den "perfekta" killen för mig....!!!

I lördags när jag skulle flyga till Malaga köpte jag i all hast en bok på flygplatsen, hann inte ens läsa vad titeln hette innan jag började läsa den på flyget. Streckläste den och avslutade boken för några timmar sen, denna bekräftade åter igen min nyfunna teori om att man ska söka kärlek för att finna den. Boken blev min inspiration till mina utmaningar/uppdrag...!
Under min semester här ska jag nu snickra ihop en lista på 20 utmaningar/uppdrag som jag ska utföra för att hitta den rätte, jag ska ge mig ut och leta efter kärleken. Jag kommer att låta mina närmsta vänner och familj följa mig under denna resa...hoppas ni gillar :)

Jag återkommer med den färdiga listan...

IM BACK!

Man kan ju inte påstå att jag varit så duktig på att blogga, men jag tänkte att jag skulle göra ett nytt försök.

Jag är 33 år och singel, jag har varit singel ca 3år nu.
Ordet SINGEL har betytt olika saker för mig under olika perioder. I början var det ett nederlag..."nu är jag singel igen....fan vad jobbigt...duger inte jag?...jag kommer aldrig att hitta någon, jag är så jäkla misslyckad!". Efter ca 6 månader så tänkte jag mer..."fan va skönt...jag vill aldrig mer träffa någon"....efter ytterligare ett par månader så låter tankarna lite mer...."om jag bara kunde träffa någon som..." och desperationen växte...växlade mellan tankar som "jag ska aldrig mer ha en kille som"....eller "jag kommer aldrig mer att låta någon...". Och så har det gått runt runt i ca 2 år....
Efter ett par misslyckade försök att hitta kärleken insåg jag att jag inte var riktigt redo. Så jag tog ett aktivt och medvetet beslut om att vara ensam ett tag och försöka lära känna mig själv och finna ut vad det är jag egentligen vill ha....det varade bara några månader....
För ca 9 månader sedan dog först min gudfar och sedan min kusin som jag växt upp med. Livet tog en vändning och sorgen har varit stor, under månaderna maj-oktober förra året så handlade allt om att försöka komma över den värsta sorgen och finnas där för min familj. Det var 5 månader som jag helt tappade fokus på mig själv och när de tyngsta månaderna var förbi av sorg så insåg jag att jag var ensam! Helt ensam, missförstå mig rätt, min familj och mina vänner finns alltid där, nu pratar jag om kärlek och uppvaktning :)

Sedan jag var 18 år och mina föräldrar flyttade till Spanien har jag alltid jobbat och levt ett väldigt aktivt liv. Jag har haft en stor vänskapskrets, jag dansade i många år och reste väldigt mycket, höll igång mest hela tiden! Jag har alltid lagt mycket tid på mina vänner, alltid haft förhållanden och mellan dessa har jag alltid haft  en beundrare eller två bekräftat mig, det har alltid funnits reserver helt enkelt.
Men för ca 6 månader sen så insåg jag alltså att jag inte hade någon alls och jag saknade inte heller någon! Jag hade gått från att ha varit en person som alltid haft någon som jag kunde höra av mig till för att få bekräftelse till ingenting alls...och jag mådde fortfarande bra! Jag har lärt mig att stå på egna ben :)
Det var också då jag insåg också hur otroligt lite tid jag under alla år lagt på att försöka tillfredsställa mig själv istället för alla andra.

Men det här med att vara singel är ju förstås ingen båt man sitter i själv. Alla ni som är singla vet ju hur ofta man får höra..."jaha när ska du träffa någon" eller "Pelle och Lena ska komma på middag ikväll...parmiddag". Jag skulle kunna sitta och rabbla upp 100 kommentarer man får höra, och allra värst är ju alla hjärtans dag och alla gulliga och fina kommentarer på FB. Det är ju bara bäddat för depression om man är singel och det var just den dagen som fick mig att bestämma mig för mitt nästa uppdrag.
Sänder nu och fortsätter skriva imorgon....

ITRIM!!!

Ja då var man tillbaks! 
Känner att det är dags nu! ITRIM ska hjälpa mig att gå ner till 65 kg inom 1 år, det är nästan 20 kg....jag säger nästan för jag vet inte riktigt vad jag väger, slutade väga runt 80 kg.
Jag kommer att blogga för att jag vill följa nedgången. Veckovis kommer jag att skriva om mina framgångar och även min vikt, före och efter bilder ska jag självklart också ta! :)

På tisdag ska jag på en introduktion av Itrim och förhoppningsvis startar jag redan denna vecka...är grymt taggad och spänd!

Här kan ni läsa lite mer om vad Itrim är för något:
http://www.itrim.se/dyndefault.asp?p=7176




//E

I hälsans tecken

Ja då var det dags!

Denna blogg ska nu handla om min resa till ett lättare liv....

Jag väger nu 75,2 kg....alltså ca 10 kilo för mycket. Jag har nu bestämt mig att gå ner dessa överskotts kilo...men jag behöver skriva ner detta, för att kunna följa mina egna framsteg.
Då det antagligen inte är ngn som kommer att följa denna blogg förutom möjligtvis mina kära vänner Henrik och Ylva så kommer jag va suuuuper tråkig och skriva ner vad jag ätit och tränat varje dag.

Såååå....

Startdatum 2010-03-10

Vikt 75.2 kg
Mått ligger i Iphone :)

Delmålvikt 69,0 kg den 31 maj.

Slutvikt 65, kg den 31 juli.

= -2kg i månaden = -0,5kg i veckan.

Detta ska jag väl klara?????

Så här förändras historia:)

Hopp om livet!

Ett mirakel har skett!
Ja nu har det hänt, det omöjliga har verkligen hänt! Trodde aldrig att vi skulle uppleva denna dag, trodde aldrig att den skulle påverka mig så pass mycket som den gjorde. Har inte ens velat följa valkampanjen och har mest bara tyckt att "ja ja, vi vet ju att det inte kommer bli en svart president so why bother?" men så händer det....!!!!!!
Försökte följa valvakan i natt men somnade...när jag vaknade imorse av klockradion, där hörde jag nyheten....Obama är USAs nya president!
Fy faaaan säger jag bara, blev helt tårögd och har haft ett smile på läpparna sedan dess. Känner hur kroppen bara pirrar....detta är inte bara ett stort steg för USA utan även för oss....resten av världen som lever indirekt under USAs styre. Sedan jag fick Valentina 2001 har världen blivit sämre och sämre....när Vale var knappt 4 månader skedde 11 september sedan dess har jag förlorat all hopp om att det ska ske en förändring. Helt ärligt har jag i stort sett slutat läsa tidningen, se på nyheter och bry mig. Jag har brytt mig om mig själv, mina egna och att leva i stunden, man har aldrig vetat hur morgondagen ska se ut, troligtvis värre så då har jag satt skygglappar på mig själv och bara sett här och nu. Jag har strävat efter ett förhållande som var dödfött, bara för att tyckt att det vi hade för 3,5 år sen var bra....bara för att jag trott att mirakel inte kan ske, jag kommer aldrig att träffa ngn som vill ha mig som han, som jag vill ha osv osv.... Men nuuuuu, nu är det annorlunda. Jag har bevittnat med egna ögon att MIRAKEL med stora bokstäver kan ske! Det är ett mirakel, förstår ni: Ett helt land har valt en svart person till sin President, det är ett stort jävla mirakel! Ett land som för ca 40 år sen inte ens lät en svart person gå i samma skola som en vit. Jag tror att det här är bara början på STORA förändringar, inte bara i världen utan även i mitt liv....kan HAN så kan JAG.

Älskar livet just nu och det har inte skett på väldigt länge!


PuSSSSSS :)))))

Träna bort 10 kilo!!!

Så nu är det sagt, jag ska träna bort 10 kilo.....nej nej inte banta utan träna!
Förstår ni...när jag slutade röka 1 april 2008 så hade jag förberett mig så fint med att Viktväkta
bort 4 kilo, trodde det skulle räcka men nej jag har gått upp 6 kilo! Det är för fan 6 mjölkpaket och celluliter har jag också fått...nu får det vara nog!
Har därför tänkt gå ner 10 kilo.....ja jag tänkte att när jag ändå håller på så kan jag väl gå ner så pass mycket så att jag väger min idealvikt, 65 kg. Problemet är ju då bara att jag inte vill banta, det finns ett par anledningar till detta och det är:
1. Det finns för mycket gott godis.
2. Jag har slutat röka och vill äta hela tiden.
3. Ingen karaktär!

Den sista anledningen är nog den som styr alla de andra tror jag men jag har verkligen ingen karaktär kvar. När jag slutade röka så sa jag till mig själv " Va stark, du klarar det här, du vill inte röka längre och du vill absolut inte att Valentina ska börja röka pga att du är en dålig förebild" och det fungerade! Men nu då, vad ska jag säga nu? Jag säger hela tiden till Valentina att utseendet inte spelar ngn roll och att man ska älska sig själv som man är men vafaaaan 6 kg?!!! Så då har jag bestämt mig för att träna bort 10 kg istället, jag bantar inte, slutar inte äta godis och god mat på helger, utan bara tänker mig för lite grann i veckorna och sedan så får vi hoppas att jag om 6 månader har gått ner 10 kg, bra va?!!! Önska mig lycka till!
Förresten har varit och simmat i 30 minuter idag och gympat lite i vattnet så jag hoppas att det gett ngra grams resultat.
Ska jobba nu.


Puss