Man kan ju inte påstå att jag varit så duktig på att blogga, men jag tänkte att jag skulle göra ett nytt försök.
Jag är 33 år och singel, jag har varit singel ca 3år nu.
Ordet SINGEL har betytt olika saker för mig under olika perioder. I början var det ett nederlag..."nu är jag singel igen....fan vad jobbigt...duger inte jag?...jag kommer aldrig att hitta någon, jag är så jäkla misslyckad!". Efter ca 6 månader så tänkte jag mer..."fan va skönt...jag vill aldrig mer träffa någon"....efter ytterligare ett par månader så låter tankarna lite mer...."om jag bara kunde träffa någon som..." och desperationen växte...växlade mellan tankar som "jag ska aldrig mer ha en kille som"....eller "jag kommer aldrig mer att låta någon...". Och så har det gått runt runt i ca 2 år....
Efter ett par misslyckade försök att hitta kärleken insåg jag att jag inte var riktigt redo. Så jag tog ett aktivt och medvetet beslut om att vara ensam ett tag och försöka lära känna mig själv och finna ut vad det är jag egentligen vill ha....det varade bara några månader....
För ca 9 månader sedan dog först min gudfar och sedan min kusin som jag växt upp med. Livet tog en vändning och sorgen har varit stor, under månaderna maj-oktober förra året så handlade allt om att försöka komma över den värsta sorgen och finnas där för min familj. Det var 5 månader som jag helt tappade fokus på mig själv och när de tyngsta månaderna var förbi av sorg så insåg jag att jag var ensam! Helt ensam, missförstå mig rätt, min familj och mina vänner finns alltid där, nu pratar jag om kärlek och uppvaktning :)
Sedan jag var 18 år och mina föräldrar flyttade till Spanien har jag alltid jobbat och levt ett väldigt aktivt liv. Jag har haft en stor vänskapskrets, jag dansade i många år och reste väldigt mycket, höll igång mest hela tiden! Jag har alltid lagt mycket tid på mina vänner, alltid haft förhållanden och mellan dessa har jag alltid haft en beundrare eller två bekräftat mig, det har alltid funnits reserver helt enkelt.
Men för ca 6 månader sen så insåg jag alltså att jag inte hade någon alls och jag saknade inte heller någon! Jag hade gått från att ha varit en person som alltid haft någon som jag kunde höra av mig till för att få bekräftelse till ingenting alls...och jag mådde fortfarande bra! Jag har lärt mig att stå på egna ben :)
Det var också då jag insåg också hur otroligt lite tid jag under alla år lagt på att försöka tillfredsställa mig själv istället för alla andra.
Men det här med att vara singel är ju förstås ingen båt man sitter i själv. Alla ni som är singla vet ju hur ofta man får höra..."jaha när ska du träffa någon" eller "Pelle och Lena ska komma på middag ikväll...parmiddag". Jag skulle kunna sitta och rabbla upp 100 kommentarer man får höra, och allra värst är ju alla hjärtans dag och alla gulliga och fina kommentarer på FB. Det är ju bara bäddat för depression om man är singel och det var just den dagen som fick mig att bestämma mig för mitt nästa uppdrag.
Sänder nu och fortsätter skriva imorgon....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar