Utmaningar/Uppdrag

På alla hjärtans dag i år så skickade jag ett sms till en killkompis, som varit min partner in crime under hela min singelperiod, vi har alltid hängt när alla andra är upptagna med sina pargrejer, jag undrade hur han mådde och vad han skulle göra på kvällen och han svarar...

- "Hej babe, jag mår toppen. Hur mår du?"...mitt svar blev...

- "Jag mår bra, blir bara lite deppig av allt gulligull på alla hjärtans dag, vad gör du ikväll?" och då får jag till min förfasan svaret...

- "Ja då kommer det inte bli mindre deprimerande när jag säger att jag ska gå på en date ikväll....:)"

Jag kan meddela att då kände jag bara, jäkla svikare...han sviker singelklubben!!!....I HELVETE...jag tänker fan inte sitta själv i den här jävla båten! Ja, det tänkte jag i ca 30 sekunder och sen blev jag väldigt glad för hans skull när det visar sig vara så att det faktiskt är känslor med i leken...måste jag tillägga ;) Det här var då jag bestämde mig för att nu är det dags...
När man blivit för bekväm så blir det en stor tröskel att ta sig över...mina vänner som alla under olika perioder varit singla en längre tid har alla nu fått barn och/eller skaffat sig flickvänner/pojkvänner. Nära vänner som jag bara alltid umgåtts med hela tiden, har nu familj och har inte lika mycket tid att ses och spontaniteten ska ju inte ens tala om...den är ju obefintlig! Då blir ju chansen att träffa en kille lika med 0.  Jag som knappt går ut på krogen längre och festerna man går på finns oftast inga karlar som man inte känner till sen tidigare. Min teori har länge varit att kärleken kommer att komma till mig...men efter 3 år så inser jag att om jag inte aktivt söker någon kommer inte denna heller att komma till mig....jag har helt enkelt slutat tro att kärleken kommer att knacka på min dörr....:)

Jag är inte desperat, utan jag har bara bestämt mig. Jag vet vad jag vill ha!
Jag har helt enkelt bara bestämt mig för att jag ska börja dejta och jag ska ge mig ut och hitta mig den "perfekta" killen för mig....!!!

I lördags när jag skulle flyga till Malaga köpte jag i all hast en bok på flygplatsen, hann inte ens läsa vad titeln hette innan jag började läsa den på flyget. Streckläste den och avslutade boken för några timmar sen, denna bekräftade åter igen min nyfunna teori om att man ska söka kärlek för att finna den. Boken blev min inspiration till mina utmaningar/uppdrag...!
Under min semester här ska jag nu snickra ihop en lista på 20 utmaningar/uppdrag som jag ska utföra för att hitta den rätte, jag ska ge mig ut och leta efter kärleken. Jag kommer att låta mina närmsta vänner och familj följa mig under denna resa...hoppas ni gillar :)

Jag återkommer med den färdiga listan...

IM BACK!

Man kan ju inte påstå att jag varit så duktig på att blogga, men jag tänkte att jag skulle göra ett nytt försök.

Jag är 33 år och singel, jag har varit singel ca 3år nu.
Ordet SINGEL har betytt olika saker för mig under olika perioder. I början var det ett nederlag..."nu är jag singel igen....fan vad jobbigt...duger inte jag?...jag kommer aldrig att hitta någon, jag är så jäkla misslyckad!". Efter ca 6 månader så tänkte jag mer..."fan va skönt...jag vill aldrig mer träffa någon"....efter ytterligare ett par månader så låter tankarna lite mer...."om jag bara kunde träffa någon som..." och desperationen växte...växlade mellan tankar som "jag ska aldrig mer ha en kille som"....eller "jag kommer aldrig mer att låta någon...". Och så har det gått runt runt i ca 2 år....
Efter ett par misslyckade försök att hitta kärleken insåg jag att jag inte var riktigt redo. Så jag tog ett aktivt och medvetet beslut om att vara ensam ett tag och försöka lära känna mig själv och finna ut vad det är jag egentligen vill ha....det varade bara några månader....
För ca 9 månader sedan dog först min gudfar och sedan min kusin som jag växt upp med. Livet tog en vändning och sorgen har varit stor, under månaderna maj-oktober förra året så handlade allt om att försöka komma över den värsta sorgen och finnas där för min familj. Det var 5 månader som jag helt tappade fokus på mig själv och när de tyngsta månaderna var förbi av sorg så insåg jag att jag var ensam! Helt ensam, missförstå mig rätt, min familj och mina vänner finns alltid där, nu pratar jag om kärlek och uppvaktning :)

Sedan jag var 18 år och mina föräldrar flyttade till Spanien har jag alltid jobbat och levt ett väldigt aktivt liv. Jag har haft en stor vänskapskrets, jag dansade i många år och reste väldigt mycket, höll igång mest hela tiden! Jag har alltid lagt mycket tid på mina vänner, alltid haft förhållanden och mellan dessa har jag alltid haft  en beundrare eller två bekräftat mig, det har alltid funnits reserver helt enkelt.
Men för ca 6 månader sen så insåg jag alltså att jag inte hade någon alls och jag saknade inte heller någon! Jag hade gått från att ha varit en person som alltid haft någon som jag kunde höra av mig till för att få bekräftelse till ingenting alls...och jag mådde fortfarande bra! Jag har lärt mig att stå på egna ben :)
Det var också då jag insåg också hur otroligt lite tid jag under alla år lagt på att försöka tillfredsställa mig själv istället för alla andra.

Men det här med att vara singel är ju förstås ingen båt man sitter i själv. Alla ni som är singla vet ju hur ofta man får höra..."jaha när ska du träffa någon" eller "Pelle och Lena ska komma på middag ikväll...parmiddag". Jag skulle kunna sitta och rabbla upp 100 kommentarer man får höra, och allra värst är ju alla hjärtans dag och alla gulliga och fina kommentarer på FB. Det är ju bara bäddat för depression om man är singel och det var just den dagen som fick mig att bestämma mig för mitt nästa uppdrag.
Sänder nu och fortsätter skriva imorgon....